Ett tidsdokument

Nyåret 1950 var jag ett halvt år och kunde inte gå. Bara krypa.

Stads­mi­nistern i Sverige hette Tage Erlander. Medborgarna kunde därför känna sig trygga för Tage värnade om folkhemmet och stadsbudgeten hade ett överskott på 721 miljoner kronor. Trotts detta fanns det en hel del oros moln på himlen.

De mörkaste molnen lurade i öster. Vid Mynttorget skyndade små kostymklädda riksda­gs män i trenchcoat in och ut i Riksdagshuset. De diskute­rade lämp­ligheten i att ha en ledamot som var kommu­nist i po­lisnämn­den.

Mindre hotfull ansågs däremot pro­fessor Ingemar Hede­nius vara. Han hade ”gjort upp” med gudsbegreppet och för­sonings­läran. Däremot firades lugnt och stilla 100–års ­minnet av författaren Au­gust Strindberg.

I rättvisans namn hyllades även kvinnorö­relsens hjältinna Ellen Key, men Strindbergs minne hedrades med stor respekt. Man delade t.ex. inte ut årets litte­rära nobelpris och man ­gav ut tre valörer fri­märken av maestro. Blanchteatern och Drama­tiska teatern in­ledde året med att framföra ”Dödsdansen” och ”Den stora landsvä­gen”.

Ett annat orosmoln på himlen var litteraturhistorikern Fredrik Böök. Han hade or­sakat opposition i Danmark. Det var med boken om Viktoria Be­ne­dictsson. Danskarna blev upprörda över att han öppet hade skrivit om Ge­org Bran­des intima privatliv. Dessutom på­stod han att dag­boken som Bene­dicts­son skrivit om Brandes var ett bety­dande diktverk.

Till den som tror på tecknens inverkan på oss kan jag säga att de var inte många när jag föddes. Fyra stycken kan jag i efterhand tolka på stånden fot.

Jag frågade mig t.ex. var­för konstnären Olle Bon­niér ställde ut på Svensk - Franska med “Vildhundens språk” och vad betydde det att man på Na­tionalmuseet visade ”Kinesisk keramik från Sungdyna­stin”?

För att inte tala om varför det danskas Vi­kinga­skeppet Hugin reste till Eng­land? I Sve­rige gjorde man även en resa med ett liknande skepp. Det var Or­men Friske, men den seglade en­dast till Tullgarn – där kung Gustaf fyllde 91 år.

Ett tecken som etsats sig fast i minnet är när jag råkade läsa att en man klättrat upp i Eros statyn 1949. Det var ett tecken som jag såg som vara något gott, men det beror på hur man ser det.  En liten, men inte helt obetydlig grupp kvinnor jag känt skulle förfära sig över min positiva tolkning. Naturligtvis låter det bittert att skriva så, men någon grämelse finns det inte längre.

Visst jag medger en viss påflugenhet och hade önskat det motsatta, men så blev det inte. Det är märkligt eftersom jag tillhört en generation som förespråkade fri sex. Fast det jag gjort var mycket värre - enligt dem. Jag hittade en röd ros i var hamn. Till slut blev skuldbördan över att jag fötts med penis för stor så jag tappade lusten.

Sedan sökte jag svarven inom mig. Det jag fann var underbart och upplyftande. Periodvis kunde jag älska mig själv, hela mänskligheten och allt levande på jorden utan att behöva sätta på allt som rör sig.

Den som kan läsa mellan rader förstår vad jag menar, men det står absolut inte att jag är olycklig. Ironi och självironi är numera mitt enda vapen mot de som vill att jag ska tycka att livet varit ett stort misslyckande, men där fick de i så fall tji. Tvärtom, livet har har varit fullt av erfarenheter, kunskaper och även vetande om varför vi är här på jorden.

Svaret på mina frågor finns i Månadens yra!

 
Rubrikerna i SvD den 2 april 1949 var minst lika “nedlåtande” som det jag fick uppleva på grund av min lust:

“Stående på Eros vingar inväntar den djärve klättraren polisens och brandkårens ingri­pande. Lördagen den 2 april återtog Piccadilly Cir­eus i London "the old look" med färgsprakande neonljus och rörliga ljusskyltar efter åratals mörkläggning. Evenemanget firades av väldiga folkmassor, som till trängsel fyllde "cirkusen". Den populära Erosstatyn bevakades av en hel liten armé av poliser. Sannolikt ville man för­hindra en upprepning av tilltaget i början av året då en ung man tog sig för att klättra upp på, statyn, ett tilltag som kostade klättraren tre månaders fängelse och 48 pund i skade­stånd.”