På nätet läste jag att måndagen den 18 juli hade en ny tsunami inträffat, men det var på Java. Den var orsakad av ett jordskalv utanför Indonesien som slog in över de 180 kilometer lång sträcka längs Javas sydkust. På vissa ställen nådde vattnet så långt som 200 meter in från stranden. Värst drabbades Pangandaran, en semesterort 270 kilometer sydost om Jakarta. Hur många som dog vet jag inte, men på onsdagsmorgonen var det 531 personer enligt indonesiska regeringskällor.
Bland offren fans det en svensk man. Han kom från Halland och hittades på stranden när vågen dragit sig tillbaka. "Mannen var i 55-årsåldern och bodde där nere", sa Nina Ersman på UD, till Aftonbladet.
Den mannen som räddningsmanskapet hittade på stranden var min kusin. Han hette Kent och föddes i Masthugget 1951. Jag var ca två år äldre. Därför lekte vi sällan med varandra. Det var på somrarna när jag var hos min mormor och morfar på landet som jag var hans “barnvakt”, men för det mesta var jag ensam. Det var då jag fantiserade om livet som indianhövding. Förutom några somrar mellan åren 1958-60. Det var under skollovet som jag roade mig med honom, men helst ville jag vara med storasyster Gun.
Det ville däremot inte pappan, morbror Allan. Gun var görsnygg, som det heter på Göteborgska och vad en pojke i min ålder tänkte på är inte svårt att förstå. Hade vi närmat oss varandra då hade det fått allvarliga konsekvenser. De flesta var livrädda för Allan. Däremot fick guldgossen, som min kusin Kent även kallades göra vad han ville.
Den logiska slutsatsen var lika enkel som dum. Om något hände Kent fick den som stod närmast skulden. För det mesta var det Gun som drabbades av pappans hämndbegär, men ibland var det jag. Då fick jag en hurring (örfil på Halländska) av en hårt i hoprullad GP. Den låg på verandatrappa och väntade på att få ge oss en omgång. Det var kanske därför som nyheten om min kusins död slog ner som blixt 46 år senare.
Detta hände då min morfar brukade gården Mossen i Ryggebol. Den låg mellan Stenkullen och Lerum och det var innan han blev stadsbor i Falköping 1960.
Artikeln i Expressen den 20 juli 2006 är upplysande.
”Kent skrek efter hjälp”
Tjariyem såg sin man försvinna i vågorna
PANGANDARAN.
Tjariyem Syhlén gömmer ansiktet i händerna när hon berättar.
– Kent skrek efter min hjälp, men jag nådde honom inte.
Sedan såg hon sin livskamrat försvinna i vågorna.
Måndagen var som måndagar är.
Tjariyem Syhlén, 58, satt framför tv:n i vardagsrummet. I rummet bredvid låg hennes man Kent, 55, och vilade.
Där, vid den idylliska stranden, har paret bott sedan de flyttade från Sverige mot slutet av 80-talet.
Hon berättar att hon hörde ett brummande ljud.
– Jag trodde först att det var
tv:n. Men när jag stängde av var ljudet kvar. Då gick jag ut och tittade, säger hon.
Vattnet störtade fram
Tjariyem trodde inte sina ögon. Vattnet störtade mot henne med full kraft. Träd revs upp med rötterna, båtar klövs på mitten.
Paradiset blev ett helvete.
– Det gick så fort, så himla fort. Jag kan fortfarande inte förstå det, säger hon.
Sekunden senare var huset fyllt till taket med smutsigt vatten. Tjariyem kämpade för att få luft.
– Vattnet steg så snabbt. Jag slog huvudet hårt i taket. Jag fick sand och vatten i munnen.
”Jag bad till Gud”
I hennes huvud snurrade samma tanke, om och om igen: Nu är jag död, nu är det över.
– Jag bad till Gud att det skulle få gå fort.
Lika plötsligt sjönk vattennivån. Tjariyem satt fast mellan två träd. Framför henne kämpade Kent för livet.
Två dagar senare sitter Tjariyem med ansiktet gömt i händerna:
– Det ögonblicket återkommer hela tiden.
– Han bad mig flera gånger om hjälp. Jag skrek till honom att komma tillbaka.
Det skulle bli sista gången hon såg Kent i livet.
Tjariyem flydde sedan med en skadad fot upp längs kokosplantagerna.
Av familjen Syhléns bostad återstår ingenting.
Den lokala polisen försöker stoppa oss från att ta oss dit med orden: ”Very, very dangerous”.
Herrelösa hundar skäller. Havet dånar i bakgrunden.
Två trasiga skorstenar. En båt har gått av på mitten. Palmer och hustak som fallit till marken.
Allt är ödelagt.
– Vad ska jag ta mig till? Hotellet som vi äger är förstört. Jag har inget hem längre. Alla mina ägodelar har försvunnit.
Kent och Tjariyem träffades redan 1967. Han kom till Indonesien som sjöman. Hon blev kär. Sedan dess har de levt tillsammans. Först i Göteborg, de senaste åren här i Pangandaran.
Hittade Kents kropp
Under tisdagen fann hon Kents kropp.
Tjariyem kände genast igen hans tatuering.
– Han hade en sjömansgrav tatuerad på sin vänstra axel.
Med ett snett leende fortsätter hon:
– Han brukade säga att det var för att en sjöman är chanslös om något händer på en båt. Men nu var det på land. Herregud. Och allt gick så fort.
Det matta leendet övergår i tårar.
Ronnie Sandahl Publicerad: 2006-07-20”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar