Sommargästen

Den uppsats som jag skrivit här skrev jag när jag vara 12 år. Sen hamnade den på vinden i en sockerlåda. Jag skulle inte publicerat uppsatsen om inte den ger en viss inblick i hur det var att leva på landet i slutet av 1950-talet.

Om min tid på gården Mossen i Ryggebol utanför Lerum (där E20 går fram idag) finns det mycket mera att berätta, men det får även de uppleva som läser nästa inlägg.

“Andersson med familj hade fått hyra ett rum i en liten by utanför Lerum. Det hade varit svårt att få hitta en plats att vara på mitt i sommaren, men just som han gett upp hoppet, såg han en notis i GP, om en bonde som ville hyra ut undantaget i Ryggebol. Han tog telefonen och ringde bonden, men först skulle han åka dit ensam för att se om de andra kunde följa efter.
   Bonden kom till stationen med häst och vagn och de satt på flaket och de körde på en guppig grusväg. Andersson var glad åt den kudde som bonden hade haft med sig så han inte skulle få blåmärken i baken. 
   Bondhustrun var en god och rar liten gumma. Hon välkomnade dem och hon blev mycket förtjust i gästen. Snart blev det bestämt att Andersson skulle få stanna. ”Hyran var inte så farlig heller”, tänkte han, när han gjorde sej hemmastadd på sitt rum. Rummet var litet, men bekvämt. En stor säng stod vid ena långsidan och Andersson hade prövat den. Sängbottnen var så elastisk att han själv sjönk ända ner mot golvytan. ”I den här sängen kommer jag att trivas”, sa han för sej själv. Dessutom fanns det en potta under sängen och det kanske inte var så dumt för då slapp han gå ut mitt i natten om han blev nödig.
   Det var snart middag och Andersson tog av sej sina finkläder för de var damiga. Han hade ju haft en jobbig resa. På ett litet nattduksbord stod det en skål med vatten, vilket han använde, när han tvättade av sej. Rakade sej gjorde han också och han drog sedan på sej en ren grön skjorta och bruna byxor.
   Andersson, var en man i 35-års åldern, lång, men välbyggd. När han tittade ut genom det enda lilla fönstret som fanns på framsidan av huset stod solen högt på himlen och dess strålar letade sej in genom fönstrets fyra rutor.
   Utsikten var underbar, åkrar, betande kor och där borta bakom bergiga kullar låga havet och hemstaden. Det var då han såg något egendomligt. Vid en bäckravin på andra sidan vägen stod det en ryttare på en vit häst. Han kunde inte se så bra från det där avståndet, men nedanför manen stod en lite pojke med kort mörkbrunt hår. De pratade med varandra och så tog ryttaren tag i tyglarna och red sin väg.
”Herr Andersson!”, ljöd en kvinnoröst ute på gården.
”Varsågod, maten står framdukad.”
”Jo, jag tackar jag”, utropar herr Andersson
”Det ska smaka bra med en bit mat innanför västen”.
   Doften av köttbullar och potatis med grönrätter och lingonsylt drog han in genom näsan när han gick nedför trätrappan. Där nere i köket möttes han av sex vänliga ögon.
”Det här är våran dotterson som jag kallar pöjken”, presenterade bonden, ”och det här är våran sommargäst, herr Andersson”, la han till.
”Kalla mig Olov!”, log Andersson och han kände igen pojken. Det var han som indianen hade pratat med.
   Efter den utsökta måltiden pratade Olov och bonden i finrummet. Kaffepettern ute i köket, och Agnes, bondhustrun, gnolade glatt på en visa.
”Nå, hur kom det sej att du sökte till Ryggebol? Du är ju Göteborgare, inte sant?”
“Ja, den frågan kan jag bara besvara på ett sätt”, svarade Olov.
”För det första är jag faktiskt född i Stenkullen och det är ju bra ett par kilometer dit, men jag flyttade som barn med mina föräldrar till Göteborg. ”De ville in till “stán”!” som det heter. Där har jag sedan bott och vuxit upp, men hela tiden har jag längtat ut till landet. Att jämt gå omkring på asfalterade och trafikerade gator, att jämt se på dammiga och smutsiga hus och stressade människor, som ångar ut och in det har gått mig på nerverna. Nä, jag har aldrig riktigt trivts i stan, men här uppe, de e livet, de!”
”Men så lustigt. Mor och jag pratar om att flytta till stan en gång. Det är klart att vi tycker att det är trivsamt här med naturen, men det händer inget - utom när det kommer sommargäster. Men nu är jag gamla, jag har varit bonde i hela mitt liv och snart ska de dra en stor väg över ägorna. Man behöver inte åka långt när man ska gå på nöjen om man bor i “stán”. Nu är det är två mil till Alingsås och tre till Göteborg. Men å andra sidan är det skojigt för vårat barnbarn, han trivas här. Han brukar hoppa i höt och han har livlig fantasi. Han påstår han att det finns en indianhövding bortta i skogen som han kallar Svarta huden. En gång tog han med sig honom på hästryggen. Det finns väl inte en ena pojke här i byn, som inte har hör pöjkens berättelse. Han kan låta som en indian också, men jag tror att han driver med oss. Alla kan höra honom utom en Karl min bror, men han är dövstum”.
”Ha, ha”, skrattade Olov, med det skrattet lät konstlat. Trots hans iakttagelser förut sa han ”Vi stadsbor vet inte hur det är att vara ensamma på landet. Jag tro att om man inte har några kompisar så hittar man på egna i fantasier. Mina barn är noga med att berätta sanning och ljuger gör de aldrig!”.
”Ja, där sa du ett sant ord”, fnös bonden.
”Mor, är du inte klar med kaffet snart!?”
”Jodå, Johan lille, jag kommer på sekunden!”
”Hembakta vetebullar med kaffe! Finns det något godare? Min gode vän, ska vi byta? Ni åker till Göteborg och jag föreställer bonde!”
”Djuren då, vet du hur de ska skötas?” frågade bonden.
”Nä, det förstås. Det är nog samma sak med er. Hur ska ni kunna hitta i Göteborg. Spårvagnen är nog inte det lättaste att åka med, om man inte känner till platserna där den stannar. Och att åka taxi det är dyrt ”, förklarade Olov.
”Jag har en känsla av att vi har det bäst där man hör hemma och jag skulle nog sakna mina djur och här nere”, sa bonden.
”Landet är nog bäst för er i alla fall. och rätt var det var sa Andersson. “Nä, det börjar bli sent och jag tror jag lägger mej. God natt och tack för den här dagen”.
   Så gick han uppför trappan och kröp ner i den varma och ”bekväma” sängen. Nu längtade han bara till att få ringa hem och berätta hur fint det var på den lilla gården. Men när han la sig hörde han hovarna efter en häst som galopperade förbi utanför och när han såg ut genom fönster såg han en ryttare som försvann in i mörkret bakom ladugården. Det såg faktiskt ut som en indian!”