Återkomsten I

För tillfället finns det sex inlägg (de övriga är borttagna). Eventuellt återkommer de när jag känner att det är rätt att berätta att min fantastiska uppväxt hade även en baksida, men först måste jag svara på frågan varför och för vem skriver jag?

Är svaret att jag vill hylla mina föräldrar som jag anser gjort det yttersta för avkomman då är det inte rätt att publicera det materialet som är borttaget. Skulle någon sedan hävda att det inte vara på det viset så beror det på att allt har två sidor. Därför beror det på vilken sida man väljer att beskriva. En erfaren människa skulle utrycka sig klarare och skriva att allt har både en fram och bak sida.  

Trots det väljer jag att inte se till baksidan med två undantag – “Mordet i Sylagård” och “Tsunamin tog min kusin”. Det beror på förutom det som jag redan påpekat att de finns alldeles för många såna beskrivningar nuförtiden. Jag skyller alltså inte på andra för mina misslyckanden som många gör och även de som kallar sig författare.

I vissa fall bygger det jag skrivit på fakta, men ibland är det ren spekulation och även påhitt kan förekomma. 

Sommargästen

Den uppsats som jag skrivit här skrev jag när jag vara 12 år. Sen hamnade den på vinden i en sockerlåda. Jag skulle inte publicerat uppsatsen om inte den ger en viss inblick i hur det var att leva på landet i slutet av 1950-talet.

Om min tid på gården Mossen i Ryggebol utanför Lerum (där E20 går fram idag) finns det mycket mera att berätta, men det får även de uppleva som läser nästa inlägg.

“Andersson med familj hade fått hyra ett rum i en liten by utanför Lerum. Det hade varit svårt att få hitta en plats att vara på mitt i sommaren, men just som han gett upp hoppet, såg han en notis i GP, om en bonde som ville hyra ut undantaget i Ryggebol. Han tog telefonen och ringde bonden, men först skulle han åka dit ensam för att se om de andra kunde följa efter.
   Bonden kom till stationen med häst och vagn och de satt på flaket och de körde på en guppig grusväg. Andersson var glad åt den kudde som bonden hade haft med sig så han inte skulle få blåmärken i baken. 
   Bondhustrun var en god och rar liten gumma. Hon välkomnade dem och hon blev mycket förtjust i gästen. Snart blev det bestämt att Andersson skulle få stanna. ”Hyran var inte så farlig heller”, tänkte han, när han gjorde sej hemmastadd på sitt rum. Rummet var litet, men bekvämt. En stor säng stod vid ena långsidan och Andersson hade prövat den. Sängbottnen var så elastisk att han själv sjönk ända ner mot golvytan. ”I den här sängen kommer jag att trivas”, sa han för sej själv. Dessutom fanns det en potta under sängen och det kanske inte var så dumt för då slapp han gå ut mitt i natten om han blev nödig.
   Det var snart middag och Andersson tog av sej sina finkläder för de var damiga. Han hade ju haft en jobbig resa. På ett litet nattduksbord stod det en skål med vatten, vilket han använde, när han tvättade av sej. Rakade sej gjorde han också och han drog sedan på sej en ren grön skjorta och bruna byxor.
   Andersson, var en man i 35-års åldern, lång, men välbyggd. När han tittade ut genom det enda lilla fönstret som fanns på framsidan av huset stod solen högt på himlen och dess strålar letade sej in genom fönstrets fyra rutor.
   Utsikten var underbar, åkrar, betande kor och där borta bakom bergiga kullar låga havet och hemstaden. Det var då han såg något egendomligt. Vid en bäckravin på andra sidan vägen stod det en ryttare på en vit häst. Han kunde inte se så bra från det där avståndet, men nedanför manen stod en lite pojke med kort mörkbrunt hår. De pratade med varandra och så tog ryttaren tag i tyglarna och red sin väg.
”Herr Andersson!”, ljöd en kvinnoröst ute på gården.
”Varsågod, maten står framdukad.”
”Jo, jag tackar jag”, utropar herr Andersson
”Det ska smaka bra med en bit mat innanför västen”.
   Doften av köttbullar och potatis med grönrätter och lingonsylt drog han in genom näsan när han gick nedför trätrappan. Där nere i köket möttes han av sex vänliga ögon.
”Det här är våran dotterson som jag kallar pöjken”, presenterade bonden, ”och det här är våran sommargäst, herr Andersson”, la han till.
”Kalla mig Olov!”, log Andersson och han kände igen pojken. Det var han som indianen hade pratat med.
   Efter den utsökta måltiden pratade Olov och bonden i finrummet. Kaffepettern ute i köket, och Agnes, bondhustrun, gnolade glatt på en visa.
”Nå, hur kom det sej att du sökte till Ryggebol? Du är ju Göteborgare, inte sant?”
“Ja, den frågan kan jag bara besvara på ett sätt”, svarade Olov.
”För det första är jag faktiskt född i Stenkullen och det är ju bra ett par kilometer dit, men jag flyttade som barn med mina föräldrar till Göteborg. ”De ville in till “stán”!” som det heter. Där har jag sedan bott och vuxit upp, men hela tiden har jag längtat ut till landet. Att jämt gå omkring på asfalterade och trafikerade gator, att jämt se på dammiga och smutsiga hus och stressade människor, som ångar ut och in det har gått mig på nerverna. Nä, jag har aldrig riktigt trivts i stan, men här uppe, de e livet, de!”
”Men så lustigt. Mor och jag pratar om att flytta till stan en gång. Det är klart att vi tycker att det är trivsamt här med naturen, men det händer inget - utom när det kommer sommargäster. Men nu är jag gamla, jag har varit bonde i hela mitt liv och snart ska de dra en stor väg över ägorna. Man behöver inte åka långt när man ska gå på nöjen om man bor i “stán”. Nu är det är två mil till Alingsås och tre till Göteborg. Men å andra sidan är det skojigt för vårat barnbarn, han trivas här. Han brukar hoppa i höt och han har livlig fantasi. Han påstår han att det finns en indianhövding bortta i skogen som han kallar Svarta huden. En gång tog han med sig honom på hästryggen. Det finns väl inte en ena pojke här i byn, som inte har hör pöjkens berättelse. Han kan låta som en indian också, men jag tror att han driver med oss. Alla kan höra honom utom en Karl min bror, men han är dövstum”.
”Ha, ha”, skrattade Olov, med det skrattet lät konstlat. Trots hans iakttagelser förut sa han ”Vi stadsbor vet inte hur det är att vara ensamma på landet. Jag tro att om man inte har några kompisar så hittar man på egna i fantasier. Mina barn är noga med att berätta sanning och ljuger gör de aldrig!”.
”Ja, där sa du ett sant ord”, fnös bonden.
”Mor, är du inte klar med kaffet snart!?”
”Jodå, Johan lille, jag kommer på sekunden!”
”Hembakta vetebullar med kaffe! Finns det något godare? Min gode vän, ska vi byta? Ni åker till Göteborg och jag föreställer bonde!”
”Djuren då, vet du hur de ska skötas?” frågade bonden.
”Nä, det förstås. Det är nog samma sak med er. Hur ska ni kunna hitta i Göteborg. Spårvagnen är nog inte det lättaste att åka med, om man inte känner till platserna där den stannar. Och att åka taxi det är dyrt ”, förklarade Olov.
”Jag har en känsla av att vi har det bäst där man hör hemma och jag skulle nog sakna mina djur och här nere”, sa bonden.
”Landet är nog bäst för er i alla fall. och rätt var det var sa Andersson. “Nä, det börjar bli sent och jag tror jag lägger mej. God natt och tack för den här dagen”.
   Så gick han uppför trappan och kröp ner i den varma och ”bekväma” sängen. Nu längtade han bara till att få ringa hem och berätta hur fint det var på den lilla gården. Men när han la sig hörde han hovarna efter en häst som galopperade förbi utanför och när han såg ut genom fönster såg han en ryttare som försvann in i mörkret bakom ladugården. Det såg faktiskt ut som en indian!”

Tsunamin tog min kusin

På nätet läste jag att måndagen den 18 juli hade en ny tsunami inträffat, men det var på Java. Den var orsakad av ett jordskalv utanför Indonesien som slog in över de 180 kilometer lång sträcka längs Javas sydkust. På vissa ställen nådde vattnet så långt som 200 meter in från stranden. Värst drabbades Pangandaran, en semesterort 270 kilometer sydost om Jakarta. Hur många som dog vet jag inte, men på onsdagsmorgonen var det 531 personer enligt indonesiska regeringskällor.

Bland offren fans det en svensk man. Han kom från Halland och hittades på stranden när vågen dragit sig tillbaka. "Mannen var i 55-årsåldern och bodde där nere", sa Nina Ersman på UD, till Aftonbladet.

Den mannen som räddningsmanskapet hittade på stranden var min kusin. Han hette Kent och föddes i Masthugget 1951. Jag var ca två år äldre. Därför lekte vi sällan med varandra. Det var på somrarna när jag var hos min mormor och morfar på landet som jag var hans “barnvakt”, men för det mesta var jag ensam. Det var då jag fantiserade om livet som indianhövding. Förutom några somrar mellan åren 1958-60. Det var under skollovet som jag roade mig med honom, men helst ville jag vara med storasyster Gun.

Det ville däremot inte pappan, morbror Allan. Gun var görsnygg, som det heter på Göteborgska och vad en pojke i min ålder tänkte på är inte svårt att förstå. Hade vi närmat oss varandra då hade det fått allvarliga konsekvenser. De flesta var livrädda för Allan. Däremot fick guldgossen, som min kusin Kent även kallades göra vad han ville.

Den logiska slutsatsen var lika enkel som dum. Om något hände Kent fick den som stod närmast skulden. För det mesta var det Gun som drabbades av pappans hämndbegär, men ibland var det jag. Då fick jag en hurring (örfil på Halländska) av en hårt i hoprullad GP. Den låg på verandatrappa och väntade på att få ge oss en omgång. Det var kanske därför som nyheten om min kusins död slog ner som blixt 46 år senare.

Detta hände då min morfar brukade gården Mossen i Ryggebol. Den låg mellan Stenkullen och Lerum och det var innan han blev stadsbor i Falköping 1960.

Artikeln i Expressen den 20 juli 2006 är upplysande.

”Kent skrek efter hjälp”
Tjariyem såg sin man försvinna i vågorna
PANGANDARAN.
Tjariyem Syhlén gömmer ansiktet i händerna när hon berättar.
– Kent skrek efter min hjälp, men jag nådde honom inte.
Sedan såg hon sin livskamrat försvinna i vågorna.
Måndagen var som måndagar är.
Tjariyem Syhlén, 58, satt framför tv:n i vardagsrummet. I rummet bredvid låg hennes man Kent, 55, och vilade.
Där, vid den idylliska stranden, har paret bott sedan de flyttade från Sverige mot slutet av 80-talet.
Hon berättar att hon hörde ett brummande ljud.
– Jag trodde först att det var
tv:n. Men när jag stängde av var ljudet kvar. Då gick jag ut och tittade, säger hon.
Vattnet störtade fram
Tjariyem trodde inte sina ögon. Vattnet störtade mot henne med full kraft. Träd revs upp med rötterna, båtar klövs på mitten.
Paradiset blev ett helvete.
– Det gick så fort, så himla fort. Jag kan fortfarande inte förstå det, säger hon.
Sekunden senare var huset fyllt till taket med smutsigt vatten. Tjariyem kämpade för att få luft.
– Vattnet steg så snabbt. Jag slog huvudet hårt i taket. Jag fick sand och vatten i munnen.
”Jag bad till Gud”
I hennes huvud snurrade samma tanke, om och om igen: Nu är jag död, nu är det över.
– Jag bad till Gud att det skulle få gå fort.
Lika plötsligt sjönk vattennivån. Tjariyem satt fast mellan två träd. Framför henne kämpade Kent för livet.
Två dagar senare sitter Tjariyem med ansiktet gömt i händerna:
– Det ögonblicket återkommer hela tiden.
– Han bad mig flera gånger om hjälp. Jag skrek till honom att komma tillbaka.
Det skulle bli sista gången hon såg Kent i livet.
Tjariyem flydde sedan med en skadad fot upp längs kokosplantagerna.
Av familjen Syhléns bostad återstår ingenting.
Den lokala polisen försöker stoppa oss från att ta oss dit med orden: ”Very, very dangerous”.
Herrelösa hundar skäller. Havet dånar i bakgrunden.
Två trasiga skorstenar. En båt har gått av på mitten. Palmer och hustak som fallit till marken.
Allt är ödelagt.
– Vad ska jag ta mig till? Hotellet som vi äger är förstört. Jag har inget hem längre. Alla mina ägodelar har försvunnit.
Kent och Tjariyem träffades redan 1967. Han kom till Indonesien som sjöman. Hon blev kär. Sedan dess har de levt tillsammans. Först i Göteborg, de senaste åren här i Pangandaran.
Hittade Kents kropp
Under tisdagen fann hon Kents kropp.
Tjariyem kände genast igen hans tatuering.
– Han hade en sjömansgrav tatuerad på sin vänstra axel.
Med ett snett leende fortsätter hon:
– Han brukade säga att det var för att en sjöman är chanslös om något händer på en båt. Men nu var det på land. Herregud. Och allt gick så fort.
Det matta leendet övergår i tårar.
Ronnie Sandahl Publicerad: 2006-07-20”

Storbönder och herrgårdar

Min far Einar föddes 1910. Han blev bara 59 år och jag var 20 år när han gick över på andra sidan. Han hade mörkbrunt bakåtkammat hår, högt hårfäste, bruna ögon och näsa var något böjd. Med tiden fick han kulmage. Något som även “drabbat” mig.

Jag tycker att han hade drag av den engelska filmstjärnan Trevor Eve, men om  det råder delade meningar.

1948 gifte sig Einar med min mor Annalisa i Värnamo. Han hade varit gift förut. Det var med Greta Dagmar Lundgård. Värnamo ligger i Småland, men när jag föddes hade de flyttat till Skultorp i Västergötland. Efter några månader hittade man en lägenhet i Skövde.

Min far hade ett åkeri utanför Hillerstorp, men han gick i konkurs under andra världskriget. Därför körde han åt andra. Till slut hamnade han hos Olssons i Skövde. Där bodde vi på Norrmalm.

Äktenskapet höll inte och min mor åkte till sina föräldrar som för tillfället arrenderade Rådene herrgård. Den gården ligger några kilometer utanför Skultorp. Där bodde mina morföräldrar mellan åren 1947-50 och sedan flyttade de till Tibro och Magra. *

Herrgården ägdes av J. A. Brand­berg. Det var ingen liten gård, snarare ett gods. Den var på 266 000 tusen och boningshuset har tio rum (?). Huvudbyggnaden var byggd i två våningar med flyglar och uthus.

På gaveln till två vitkalkade ladugårdar står det 1932, men platsen har anor sedan medeltiden. Jag frågar mig därför om det var där som Ingvar Ramsvart fick arbetet den 23 dagen Herrens år 1372? Allt enligt Diarium Varnhemio.

Inte långt från Rådene bredder sig landskap ut som smör på en hönökaka med krasse. Platsen ser idag ut som det som Linné berättat om i sin Wästgöta resa, se även inlägget om Svarta baskrarnas regemente. Här finns blånade berg, ängar och åkrar och ser ut som på visa platser i Dalarna och framför allt i Skåne. 

Knivsåsen och Stenberget är två stycken utsiktspunkter i Skåne som liknar det man kan se från toppen av Billingen. Det enda som är tråkigt är alla avfarter som skär som knivar genom landskapet, men det kunde vara värre. Lund och Malmö toppar listan.

Det var inte många månader som min mor bodde hos sina morföräldrar. Det var när min mormor inte orkade med herrgårdslivet som de flyttande till en lägenhet i Tibro. Därför var det inte några stadsbor som hamnande i Magra.

Magra ligger ett par mil utanför Alingsås. Där köpte Johan bondgården Backen. Senare flytta även vi dit och på 1960-talet blev den platsen som jag minns bäst från min uppväxt. Då bortser jag ifrån tre år i Falköping. Där bodde vi efter att vi flyttat från olika plasterna runt Billingen på 1950-talet. Det blev Bjärby, Igelstorp, Korsberga, Skövde och Sventorp och jag följde med utan protest. 

Den som inte hänger med får med tiden en flyttlista i kronologisk ordning.

Saken var den att min mor mellanlandade där det fanns arbete och bostad i väntan på den slutgiltiga flytten. Den blev till Magra. I fyrtiofem år skulle hon vistas där i hopp om slippa blir påmind om alla uppbrotten. Hon var en flyttfågel ända in i själen precis som sin far.     

Tillslut hamnade mina morföräldrar i Ryggebol (Stenkullen), men med slutstation Falköping. Det vägvalet var inte Agnes. Därför fortsatt hon efter Johans bortgång 1963 ända till Lomma i Skåne.

Där fick hon frid och från sitt vardagsrumsfönster hade hon utsikt ut över havet ända bort till Köpenhamn. Där slutade hon sina dagrar över en koppkaffe den 24 april 1983. Hon satt i bäddsoffa som jag alltid fick sova i när jag var på besök.   

* Fakta berättar att den 1 mars 1950 köpte Johan tomt nr 15 i kvarteret GRANEN i Tibro med gatuadress Gästgivarevägen 13, Han bodde då i Rådene och priset var 83 000 kr. Den 5 december 1950 köpte Johan gården Backen 2⁶ i Magra socken, Bjärke härad, Älvsborgs län, för 31 00 kr.

Dråp i Sylagård

Nu ska jag redogöra för det som stod i Hallandsbygdens årsbok från 2009-2010.

Av rubriken att döma så handlar det om en tragisk händelse, ett dråp nyårsaftonen 1860 i Sörby, en plats som ligger bara några mil utanför Falkenberg. 

Under 1850-talet fanns det två brukare av hemmanet Sylagård som ligger närmast skogen i nordöstlig riktning i byn. Gården betecknades som frälsegård (Fr) i längderna. Det var där som Pehr Jönsson med familj som bodde. Han var född i Berg 1801 och den platsen ligger på vägen mot Kungsbacka. Trots detta hade han sina rötter i Sylagård sedan flera generationer. Han flyttade dit omkring 1833. 

Dottern Christina föddes 1839 och hon gifte sig 1859 med Jacob Christiansson från Ljungby. Det är åt samma håll och bara ett par byar bortom Sörby i riktning mot Varberg.

Så var det förr, man begav sig inga större sträckor för att hitta nya bopålar. Flyttade man var det högs tio mil hemifrån, men det fanns ett undantag. Det undantaget var min morfar Johan. Han var också född i Sylagård, men i den andra gården, den som ligger närmast by – detta är svårt att förklara utan en riktig karta. 

Det var i början av förra seklet som Johan tog sitt pick och pack och drog till platser som vissa historiker vill göra gällande tillhör Sveriges vagga. Min mor tvingades naturligtvis också att följa med och hennes yngre bror. Det var där, nära Skövde som jag sen föddes, men om jag är en äkta västgöte från Billinges sluttningar det har jag inte helt och hållet kunnat reda ut. Jag betecknar mig i alla fall som en västgöte med rötterna i Halland.

På fädernet kommer alla från Västergötland utom min far som var född i Falkenberg. Det var 1910, men det är inte om honom som detta inlägg ska handla utan om en i mångas ögon arg en ondsint person som kom från granngården där min morfar var född.              

När Pehrs dotter Christina i Sylagård gifte sig hamnade han och frun på undantaget. De nygifta paret övertog gården. Det var inget konstigt med det, så brukade man göra, men redan efter ett halvår blev Pehr och mågen fiender.

Han tyckte inte att svärsonen ville göra rätt för sig och hotade med att stämma honom. Om detta påstås det fanns en anteckning om i häradsrätten. Den vittnar om att kemin dem emellan var mycket dålig redan från första början. Bland annat berättas det att före julen 1859 hade mågen kommit in till svärfar och vräkt ur sig en massa dynga. På finare språk kallas det okväden.

Pehr som hade lagt sig blev väkt och for upp som en vettvilling. Sedan tillrättavisade han svärsonen genom att dela ut en stor fet smäll. I praktiken innebar det att den unge manen hamnade på golvet och svimmade av likt ungtupp med benen i vädret.

Så småningom förbättrades relation dem emellan, men det var bara tillfälligt. Orsaken vara att i oktober 1859 föddes Josephina Mathilda Jacobsson, men på nyårsafton samma år hände det något som kom att förändra livet för alla som bodde på Sylagård. “Då skar det sig ordentligt mellan Pehr och Jacob”.

Saken var den att Pehr klagat över att han inte hade fått ut någon gröda under året, och när han bad om lite halm fick han inget svar på frågan. Istället anklagades han för att ha stulit havrenekar. När han dagen efter högg ved kom mågen också förbi, han var på väg till vattenkällan med sina kreatur. Då provocerade han sin svärfar igen genom att säga att han fått en alldeles för bra rishög, nästa år skulle den inte bli lika fin. Fräckheten hade tydligen inga gränser enligt källorna och Pehr kände sig kränkt. Därför blev han rosenrasande och uppsökte mågen som plötsligt kom emot honom.

Det hela sägs ha börjat med ordväxling, men det slutade med att Christinas far tog till storsläggan. Hur det gick till i verkligheten det vet bara de inbladade själva, men för domaren i Årstad härad berättade Pehr sin version, den officiella ut-sagan. Enligt gubben själv tilldelade han två slag i ansiktet på Jakob med en hjulbössa som fanns i närheten. Resultatet blev att svärsonen började vackla under ropet: ”Djäfvulen anamma Er!”  och därefter dråsade han omkull.

I ren förskräckelse över vad han hade gjort rusat han därifrån innan mågen landat på marken. Teoretiskt och praktiskt sett är detta en omöjlighet, men det måste man köpa om man vill höra fortsättningen. 

Pehr berättade vidare att han upprörd och förvirrad rusade in till sin dotter och bad om en sup. Hon undrade vad som hänt? Sen sprang hon ut och fann maken ligga på rygg.

- Pappa, Pappa vad har ni gjort! ropade hon.

- Det har väl tjuren gjort det? svarade han.

De hjälptes åt att bära in Jacob som inte kunde få fram ett ord. Han avled på nyårsdagens morgon 186l, men Pehr undslapp rättvisans långa arm för tillfället. Till saken hör att verktyget han slog mågen med är ett föremål som om det träffar i huvudet på någon så skulle den som blivit träffad sannolikt inte överleva. En hjulbössa är nämligen en bussning som väger några kilon och förr fanns den på alla vagnshjul. Egentligen var det en sönderhuggen bussning i trä och järn som använts som tillhygge vid dråpet.

Efteråt la svärfar den i kakelugn för att elda upp det som var brännbart, men då fick han beck på händerna. Eftersom han rakade sig med raktvål tvättade han av alla spår med den. När mor i huset sen hittade resterna som inte brunnit upp i askan trodde hon de följt med veden av misstag.

Då häradsrätten sammanträde vid urtimating den 3 januari 1861 for Pehr hem till några släktingar. De var bosatta i Göteborgstrakten. Där stannade han i två veckor, men plågades av dåligt samvetet. Tillslut kände han sig så eländig att han den 24 januari uppsökte kronolänsman L. P. Bernström och erkände dådet.

Han dömdes till halshuggning för mord, men gubben hade tur. Målet gick vidare till Göta hovrätt och istället fick han fem års straffarbete för dråp.

Det blev en svår tid för många i byn. Förutom Pehrs egen familj fanns där syskon och andra släktingar som drabbadats av förtal. Om det skvallrades runtomkring i socknen det råder det inget tvivel om, men egentligen var det inget märkvärdigt det som hänt. I bouppteckningen efter Jacob anges summan för begravningskostnaden till 50 riksdaler och även 15 kannor brännvin. Omvandlat till våra tiders mått motsvarar det drygt 39 liter.

Det var förfärligt mycket sprit, men det var inte onormalt på den tiden. Folk söp bokstavligt ihjäl sig och det är få, även i morden tid klarar få av att dricka utan att tappa fattningen. Hur det är med den saken kan diskuteras, men lidandet för alla inblandade parter blev i alla fall förödande. Christina Pehrsdotter var bara 21 år när hon blev änka och hon hade då en dotter på drygt två månader.

Säkerligen var det ingen som vågade gifta sig med henne eftersom pappan återvände hem efter frigivningen. Christina fick i alla fall hjälp på gården av en arrendator sägs det när Pehr satt i inne. Bara 18 år senare dog dottern i lungsot. Då sålde hon gården till Otto Bengtsson (son till den andre Sylagårdsbonden), men stannade kvar på undantaget så länge som föräldrarna levde.

Dråparen Pher Jönsson mötte döden 1884 och makan Anna Carhrina mött samma öde året efter. Min morfar föddes bara fyra år efter hans bortgång, men han var som sagt bosatt på den andra gården, dvs. Sylagård no 5. Om någon berättat om dråpet för honom det vet jag inte, men om Pehr var släkt med honom i rakt nedstigna led är tveksamt.

Problemet med min morfar Johan var att han ville ha ett fläckfri yttre så därför sa han inget om detta, om det nu var det som var skälet.

Jag tror att han, som många gör när de åldras – de tystnar. Det är i tystanden som vetandet finns om att man kan inte lära andra något. Alla måste gå sin egen väg och få svar på frågan vilka vi är innerst inne.

Året därpå 1886 flyttade Christina Pehrsdotter från Vessige, först till Harplinge och nio år senare till Slöinge. Hon slutade sina dagar på ålderdomshemmet den 10 april 1930, över 90 år gammal.

Johan gick över på andra sida 1962. Han blev 74 år och Agnes min mormor lämnade jordelivet 1983. Hon blev 84 år, men då var hon bosatt i Lomma och hade utsikt från vardagsrummet ända till Köpenhamn.

Sylagård är en plats som funnits på kartorna sedan 1600-talet och kanske ännu längre tillbaks i tiden, men från början låg den i Sörby.

 

KÄLLOR

o Margareta Kristensson från Vessige har beskrivet dråpet i Hembygden 2009-10. Utan den artikeln hade jag inte kunnat skriva min “epilog”. 
o Kyrkoböcker, dombok vid Landsarkivet i Lund.
o Den som vill beställa domen kan skicka en förfrågan på den här adressen: gota.hovratt.arkivet@dom.se

Svarta baskrarnas regemente

Det “magiska” året 1949 var jag bosatt i Skultorp. En by som lig­ger vid Billingens fot och som tillhör Norra Kyr­ketorps församling. Platsen är belägen en kilometer utanför Skövde och ett par mil norr om Varn­hems kloster. 

Det var här som munkar från Clairvaux på 1100-talet bosatt sig. De hade undervisats i den Helige Bern­hards läror. Bernhard var emot rikt utsmyckade kyrkor. Orsaken lär vara att den fattige inte skulle känna sig tvingad att offra ur sin egen penningpung. Trots det hindrade det inte klosterbröderna från att stjäla mark från landbor enligt källorna.

Carl von Linné be­rättade att när man skulle bestiga Billingen gick de upp på den östra sidan, alldeles vid Skultorp. Uppe på top­pen kunde man se ända till Omberg som ligger på andra sidan Vätten, som är till storleken Europas femte insjö.

Många är de historiska platser som har anknytning till området där jag är född. Bland annat så stod det omtalade slaget mellan Erik Knutsson och Sverker den yngre några mil bortom Skultorp, vid Kungslena kyrka. Det var på 1200-talet.

Erik påstås ha segrat, men vad vet man om det. De kröniker som hyllar segrarna känner vi till, men inte de som hävdar motsatsen. De har troligen gått upp i rök eller förstörts på annat sätt. Skället till det kan man bara ana. Är man lika slarvig med fakta som fd. Lektyr och FIB/k reportern Jan Guillou då blir snart den uppdiktade riddare Arn en verklig person i våra historieböcker, men jag lovar, han finns inte på riktigt. Däremot har novisen Ingvar Ramsvart funnits.

Om honom vet jag en hel del eftersom han efterlämnade den dagbok som jag överlämnat till KB 1976. Det var när jag läste Diarium Varnhemio som jag förstod hur munkarna i Varnhems kloster tänkte och levde i mitten av 1300-talet. Inte olikt vår egen tid. Varför inte byta ut 1372 mot 1972? Då kommer man sanningen närmare.

Om denna storslagna trakt finns det mycket vackert att skriva, men jag låter bilden ovan tala. Jag kan däremot berätta att i Skultorp fanns det ett övnings­fält för tanks. Svarta baskrar kallas soldaterna som övade där, men truppenheten ligger i Skövde. Det var också här som Olof Palme drog upp riktlinjerna för Informations Byrån IB – den olaglig underrättelsetjänst som spionerade på vänstern som jag en gång tillhört, men även delar av den egna rörelsen blev granskade under luppen.

Min mormor Agnes Helena Bengtsson (1898-1983) berättade att när min morfar Johan (1888-1963) gjorde sin värnplikt i Falkenberg då hade de inkallade fått order om att stoppa ett demonstrationståg med vapenmakt. De skulle hindar den hungriga (hungerkravaller eller vad?) och uppretade folkmassan att passera över en bro, men detta var småpotatis om man jämför.

På det regementet i Skövde där min mor fick anställning kom de svenskar från som stred för Hitler. När den nakna sanning uppdagades visade det sig också att det bland dem fanns det soldater som varit med i SS.

Några sådana militärer träffade jag inte de få gånger som jag följde med min mor till jobbet, men jag kände igen några från Bosse Schöns bok ”Svenskarna som stred för Hitler”.

Om soldaten med Hitlermustasch som jag hittat i min mors fotoalbum var medlem i tyska skyddskåren det vet jag inte, men tanken på övningsfältet utanför fönstret där vi bodde ger även idag rysningar efter ryggraden. De kändes oövervinnliga, men det skulle senare visa sig vara en illusion som mycket annat här i livet.

Det var alltså bland krigare och soldater som jag levde när jag var barn. Att min mamma blev knekt det berodde inte på trots, som man kan tro när man hört hennes historia berättas av henne själv. Det berodde på manliga hormoner. Därmed följde ett brinnande intresse för bilar och motorer.

Att leka med dockor var inte heller hennes grej. Hon spelade fotboll och lekte mestadels med pojkar.

Ser man på! Jag har även ett fotot på min mor Annalisa och inte enbart på min far Einar.

Ett tidsdokument

Nyåret 1950 var jag ett halvt år och kunde inte gå. Bara krypa.

Stads­mi­nistern i Sverige hette Tage Erlander. Medborgarna kunde därför känna sig trygga för Tage värnade om folkhemmet och stadsbudgeten hade ett överskott på 721 miljoner kronor. Trotts detta fanns det en hel del oros moln på himlen.

De mörkaste molnen lurade i öster. Vid Mynttorget skyndade små kostymklädda riksda­gs män i trenchcoat in och ut i Riksdagshuset. De diskute­rade lämp­ligheten i att ha en ledamot som var kommu­nist i po­lisnämn­den.

Mindre hotfull ansågs däremot pro­fessor Ingemar Hede­nius vara. Han hade ”gjort upp” med gudsbegreppet och för­sonings­läran. Däremot firades lugnt och stilla 100–års ­minnet av författaren Au­gust Strindberg.

I rättvisans namn hyllades även kvinnorö­relsens hjältinna Ellen Key, men Strindbergs minne hedrades med stor respekt. Man delade t.ex. inte ut årets litte­rära nobelpris och man ­gav ut tre valörer fri­märken av maestro. Blanchteatern och Drama­tiska teatern in­ledde året med att framföra ”Dödsdansen” och ”Den stora landsvä­gen”.

Ett annat orosmoln på himlen var litteraturhistorikern Fredrik Böök. Han hade or­sakat opposition i Danmark. Det var med boken om Viktoria Be­ne­dictsson. Danskarna blev upprörda över att han öppet hade skrivit om Ge­org Bran­des intima privatliv. Dessutom på­stod han att dag­boken som Bene­dicts­son skrivit om Brandes var ett bety­dande diktverk.

Till den som tror på tecknens inverkan på oss kan jag säga att de var inte många när jag föddes. Fyra stycken kan jag i efterhand tolka på stånden fot.

Jag frågade mig t.ex. var­för konstnären Olle Bon­niér ställde ut på Svensk - Franska med “Vildhundens språk” och vad betydde det att man på Na­tionalmuseet visade ”Kinesisk keramik från Sungdyna­stin”?

För att inte tala om varför det danskas Vi­kinga­skeppet Hugin reste till Eng­land? I Sve­rige gjorde man även en resa med ett liknande skepp. Det var Or­men Friske, men den seglade en­dast till Tullgarn – där kung Gustaf fyllde 91 år.

Ett tecken som etsats sig fast i minnet är när jag råkade läsa att en man klättrat upp i Eros statyn 1949. Det var ett tecken som jag såg som vara något gott, men det beror på hur man ser det.  En liten, men inte helt obetydlig grupp kvinnor jag känt skulle förfära sig över min positiva tolkning. Naturligtvis låter det bittert att skriva så, men någon grämelse finns det inte längre.

Visst jag medger en viss påflugenhet och hade önskat det motsatta, men så blev det inte. Det är märkligt eftersom jag tillhört en generation som förespråkade fri sex. Fast det jag gjort var mycket värre - enligt dem. Jag hittade en röd ros i var hamn. Till slut blev skuldbördan över att jag fötts med penis för stor så jag tappade lusten.

Sedan sökte jag svarven inom mig. Det jag fann var underbart och upplyftande. Periodvis kunde jag älska mig själv, hela mänskligheten och allt levande på jorden utan att behöva sätta på allt som rör sig.

Den som kan läsa mellan rader förstår vad jag menar, men det står absolut inte att jag är olycklig. Ironi och självironi är numera mitt enda vapen mot de som vill att jag ska tycka att livet varit ett stort misslyckande, men där fick de i så fall tji. Tvärtom, livet har har varit fullt av erfarenheter, kunskaper och även vetande om varför vi är här på jorden.

Svaret på mina frågor finns i Månadens yra!

 
Rubrikerna i SvD den 2 april 1949 var minst lika “nedlåtande” som det jag fick uppleva på grund av min lust:

“Stående på Eros vingar inväntar den djärve klättraren polisens och brandkårens ingri­pande. Lördagen den 2 april återtog Piccadilly Cir­eus i London "the old look" med färgsprakande neonljus och rörliga ljusskyltar efter åratals mörkläggning. Evenemanget firades av väldiga folkmassor, som till trängsel fyllde "cirkusen". Den populära Erosstatyn bevakades av en hel liten armé av poliser. Sannolikt ville man för­hindra en upprepning av tilltaget i början av året då en ung man tog sig för att klättra upp på, statyn, ett tilltag som kostade klättraren tre månaders fängelse och 48 pund i skade­stånd.”